Kattungarnas flytt!
Idag flyttade en av Kattis ungar, hon heter Antonia och flyttade till Hällefors till 2 rara tjejer. Jag tror hon kommer få ett bra hem där men saknar henne jätte mkt <3<3 en av de andra heter ju Kokkis och kommer flyttar imorgon, så de kommerockså bli sorgligt o kännas ensamt att bara he en kvar då. Men han är ju så go pch glad. våran egna lilla Mokkis som är så underbart skön att kela med. =)
Och för att uppdatera angående kattungarna så har vi haft mkt problem med speciellt två av dem, Mokkis har haft epilepsi reaktioner i början till o med till 5:e veckan tror jag att det var. Han har haft mkt svårt att äta så vi trodde han skulle stryka med, han var också väldigt underärd. Den enda som mått bra och hållit vikten hel tiden är Antonia.
Men trots det så har alla haft det svårt äta pga att Kattis har haft det svårt att låta de dia, för de sög mkt o bet lite så hon fick sår... Så vi fick handmata dem med sprutor och gjorde välling så de skulle få i sig den näring de behövde.
Men vi lyckades inte riktigt med våran underbara Lokkis R.I.P. ='(
Han var väldigt dålig under en längre tid och vi kämpade med honom, för att han skulle få i sig den näring han behövde för att överleva. Han hade stora problem med att spara maten som han fick ner. Allt gick nerför för honom. Han gick snabbt ner i vikt och ibland hade han inte kraft att göra sina behov. Jag ville tro att han skulle överleva för att hålla borta tårarna och min sorg över om han skulle dö.
Den 19:e augusti så jobbade hittade de som var hemma honom liggandes helt livlös och kall. Han hade dött någon gång under dagen. Jag var på ett läger och sov då borta, så min mor ringde och talade om och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen då. när jag kom hem så tittade jag på honom och kände ett stort hål inom mej, jag ville inte visa hur jag kände men när vi begravde honom under fredagkvällen så kunde jag hålla tårarna borta. Det var egentligen meningen att vi skulle låta han kremeras men jag tycker det är så grymt att låta det ske, berättade det för mor min och vi kom överns om att begrava honom på Djurkyrkogården. Där det var en mycket fridfull stämning. Jag visste väl där att om det nu finns ett liv efter dett i djur himlen så kommer han få det bra där. Det var jag som grävde graven till honom. Och la ner hom medans pappa la ner jorden. Men när den nästan var fylld så gjorde jag resten. Kände att jag inte orka stå upp, tur som var så stod mamma bredvid mej och höll om mej och jag kände så litet då, som ett litet ynkligt barn.
Men jag tänker på honom fortfarande men vet att jag måste klara av att fortsätta, trots att det känns tungt ibland men det beror inte bara på honom som jag känner så. Utan olika anledningar som gör att jag bara vill försvinna under ytan. vill då inte leva, bara försvinna från denna värld. och inte titta tillbaka.
Och för att uppdatera angående kattungarna så har vi haft mkt problem med speciellt två av dem, Mokkis har haft epilepsi reaktioner i början till o med till 5:e veckan tror jag att det var. Han har haft mkt svårt att äta så vi trodde han skulle stryka med, han var också väldigt underärd. Den enda som mått bra och hållit vikten hel tiden är Antonia.
Men trots det så har alla haft det svårt äta pga att Kattis har haft det svårt att låta de dia, för de sög mkt o bet lite så hon fick sår... Så vi fick handmata dem med sprutor och gjorde välling så de skulle få i sig den näring de behövde.
Men vi lyckades inte riktigt med våran underbara Lokkis R.I.P. ='(
Han var väldigt dålig under en längre tid och vi kämpade med honom, för att han skulle få i sig den näring han behövde för att överleva. Han hade stora problem med att spara maten som han fick ner. Allt gick nerför för honom. Han gick snabbt ner i vikt och ibland hade han inte kraft att göra sina behov. Jag ville tro att han skulle överleva för att hålla borta tårarna och min sorg över om han skulle dö.
Den 19:e augusti så jobbade hittade de som var hemma honom liggandes helt livlös och kall. Han hade dött någon gång under dagen. Jag var på ett läger och sov då borta, så min mor ringde och talade om och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen då. när jag kom hem så tittade jag på honom och kände ett stort hål inom mej, jag ville inte visa hur jag kände men när vi begravde honom under fredagkvällen så kunde jag hålla tårarna borta. Det var egentligen meningen att vi skulle låta han kremeras men jag tycker det är så grymt att låta det ske, berättade det för mor min och vi kom överns om att begrava honom på Djurkyrkogården. Där det var en mycket fridfull stämning. Jag visste väl där att om det nu finns ett liv efter dett i djur himlen så kommer han få det bra där. Det var jag som grävde graven till honom. Och la ner hom medans pappa la ner jorden. Men när den nästan var fylld så gjorde jag resten. Kände att jag inte orka stå upp, tur som var så stod mamma bredvid mej och höll om mej och jag kände så litet då, som ett litet ynkligt barn.
Men jag tänker på honom fortfarande men vet att jag måste klara av att fortsätta, trots att det känns tungt ibland men det beror inte bara på honom som jag känner så. Utan olika anledningar som gör att jag bara vill försvinna under ytan. vill då inte leva, bara försvinna från denna värld. och inte titta tillbaka.
